lördag 4 mars 2017

Är det så här att klara ett maraton?

Nu ska jag beskriva känslan och tankarna som jag har haft de senaste två veckorna om mina senaste tre år på jobbet.
Tänk dig att någon lockar dig att anmäla dig till ett maraton och erbjuder rimliga förutsättningar. Du är naturligtvis inte så svårövertalad för det här låter ju möjligt och spännande. Du hoppar på det och börjar sikta på målgång i maratonet om några år. (Jag hoppar på detta jobbprojektet för tre år sedan.) När du väl anmält dig till maratonet och ska börja träna så inser du att motionsspåret inte är färdigt, gymmet är bara påbörjat och PT:n finns inte. Du kämpar på ändå och tränar så gott det går. En del dagar går det bra, men många dagar får du kämpa utan synlig framgång. Det kommer sjukdomar och skador som gör att du får backa och göra omtag.

På grund av allt strul flyttas maratonet fram ett år till. (Deadline flyttas.) Kämpandet går vidare. Till slut gör du ett rejält omtag och får ordning på en hel del av förutsättningarna. Du tar tag i träningen och tränar mer målinriktat. (Omstrukturering av konstruktionen som underlättar färdigställandet. För drygt ett år sedan.) Nu går det äntligen sakta framåt och bättre och bättre. Fortfarande kämpigt men ändå kan du avlägset känna att maratonet är möjligt.
Till slut går starten på maratonloppet. (Under senhösten gick det att göra en trovärdig plan på alla delsteg som var kvar.) Nu är det bara att kämpa på och bocka av kilometer efter kilometer (Delmål efter delmål.) Vid några vätskekontroller finns inte funktionärerna på plats så du får vänta på servicen innan du kan springa vidare. (Försenade yttre beroenden.) Några gånger är det dåligt snitslat så du får fråga dig fram för att hitta.

Till slut är du inne på upploppet på stadion. Du ser målet och kämpar dig framåt steg för steg mot mållinjen. (De två senaste veckornas jobb, med några extra övertidstimmar.) För varje steg ser du målsnöret komma närmare. Det krävs fortfarande mycket krafter för att du ska ta dig framåt, men glädjen kommer mer och mer över att du faktiskt fixade det. Du lyckades efter alla år av kämpande ta dig till upploppet på det där maratonloppet. (Senaste veckans jobb.)


Så når du ända fram till mållinjen. Du har fixat all träning och varenda meter av loppet och plötsligt börjar alla motgångar kännas som att de var värda att kämpa med för att få stå här vid mållinjen. Vilken lättnad att känna att det faktiskt var möjligt att ta sig hit. (I fredags när allt summerades och skickades på den slutliga granskningen.)

Hur det känns att korsa mållinjen vet jag inte än, det händer på fredag då mitt jobb i detta projektet avslutas efter tre kämpiga år. Känslan när jag gick hem från jobbet i fredags var ändå obeskrivlig. Man kanske skulle springa maraton i alla fall? Det där sista var ett skämt!!

Inga kommentarer: